Jag bara gråter & gråter.

 
Känns som att jag inte har någon glädje till livet längre. Kvällen igår var fruktansvärd. Trodde aldrig jag skulle få vara med om de ögonblicket där bara allting tar slut. Jag var inte alls redo på att de skulle ta slut nu. Känner att jag har så så mycket kvar att ge. Men vill han inte längre så ska jag inte hindra honom..
 
Känns som att mitt hjärta är krossat föralltid. Jag vet redan nu att jag aldrig kan hitta någon lika bra som O. Han var verkligen allt för mig och han var så bra för mig. Känns konstigt att aldrig kanske få se honom igen. Men har han inte dem där känslomässiga känslorna längre så ska jag inte låta honom vara kvar, skulle inte kännas bra för någon av oss. Men jag vill inte ha fler dörrar i ansiktet. Det räcker med dem jag redan har fått..
 
Den närmaste tiden kommer att kännas så fruktansvärt jobbig. Känns som att jag kommer bryta ihop för det minsta lilla. Det är som att en trygghet hos mig har försvunnit. Han var min trygghet. Jag började faktiskt att älska honom på riktigt och så ska det vara slut här o nu. 
 
Är som sagt tom på ord nu och igår bara grät jag o grät när jag pratade med honom i telefon. Det var nog sista gången som jag fick höra hans röst. Kommer aldrig att få röra vid honom igen, aldrig få kyssa honom eller få säg massa fint till honom. Jag måste få se honom en sista gång, de är bara så. Även om han kanske inte vill så hoppas jag ändå att han kan ge mig den önskan. 
 
Så bloggandet nu dem 1-2 närmsta veckorna kommer de knappt att bli något. Jag måste få sörja detta. Så jag hoppas verkligen att ni har förståelse om att jag inte mår så bra just nu. Liksom att de finaste i mitt liv just nu bara försvinner. De är så obegripligt för mig, verkligen!

Vi med olikheter.

 
Jag har aldrig någonsin sagt att de är lätt att leva idagens samhälle som så många tror att det är. Man födds inte för att man sen ska tro att de är lätt att glida sig igenom livet på ett bananskal utan för att man ska kämpa sig igenom livet med en gnutta blod, svett och tårar. Ibland får de helt enkelt vara lite svårt för att de sen ska känas att det är lätt vissa stunder. 
 
Visst jag är inte perfekt jämt, men jag försöker leva mitt liv så gott de går i den mån jag kan. Jag föddes tre veckor förtidigt och jag hade inte överlevt om jag inte hade fått göra en operation via buken. Så jag är glad att jag sitter här idag och kan stolt säga att jag överlevde med bravur. Jag hade problem med mina njurar fram tills jag kanske vara 3-4 år, minns inte eftersom mina föräldrar har fått berätta en hel del för mig. Men jag är så glad att veta att jag överlevde min svåra sjukperiod i mina yngre dagar. Är så glad för alla människor jag har fått träffa i mitt liv och jag är glad över att jag har fått lära mig så otroligt mycket. 
 
Men det har inte alltid varit så lätt att leva mitt liv eller ja de inte alltid lätt alla gånger för någon. Vissa har de smäre och andra lite bättre. Jag drog typ nitlotten och fick det lite tuffare i mitt liv. När jag gick i sjunde klass så förstod min pappa typ att jag hade problem med dyslexi, liksom att de gick lite långsammare för mig och jag tog inte in informationen som jag skulle osv. Han hade en kamp med varje rektor varje år på vår skola. Jag gick på Kunskapsskolan i Trellborg där jag bor. Det var ingen lätt period. Liksom skolan vägrade typ att ta tag i att jag skulle få göra ett dyslexi test, vilket pappa blev rätt så förbannad över. Jag fick inte ens någon stödundervisning bara för att min mentor sa att skolan inte hade resurser till det och då sa min pappa att de är varje skolas skyldighet att ha de. Blev iaf en massa tjafs hit och dit utan några som helst större resultat. 
 
Till slut på vårterminen 2010 i nionde klass så fick jag göra en dyslexi utredning och den visade sig att jag hade en form av dyslexi. Så det visade sigg att min pappa hade haft rätt i nästan tre år. Det är helt stört att de kunde få gå så lång tid innan jag fick reda på hur det låg till. Sen så har de gjort att jag har svårt att koncentrerar mig. Jag älskar att läsa böcker, men jag har svårt för att koncentrera mig i mer än typ fem-tio minuter vilket är väldigt synd eftersom jag verkligen älskar att läsa böcker. 
 
Men nu fem år senare så sitter jag här och har klarat mig igenom gymnasiet med otroligt fina och stöttande lärare. Är så glad att jag hann gör dyslexi utredningen innan gymnasiet. För då hade jag kanske inte fått den samma hjälp som jag verkligen fick. Så jag är evigt tacksam för det :)
 
Nu så blickar jag framåt mot nya mål i mitt liv. Jag har ett jobb som jag älskar att gå till, trots att jag är sjukskriven just nu så tycker jag ändå om mitt jobb och strävar efter att komma tillbaka snart igen när min sjukskriving är klar. Men de mål jag har högst på listan nu är att få mitt körkort en vacker dag. Jag har inte börjat på någon körskola än, men det kommer när de kommer. Får ta den tid de behöver. Men det värsta jag hatar med detta körkort är all teori. Den kan suga min balle. Vet att jag inte ska skylla på min dyslexi i detta, men jag gör det ändå. Men en dag ska jag f-n ha mitt körkort i handen och känna mig stolt att jag har klarat det och sen senare i livet ska jag ha mig en mini cooper, så så fina :)
 
Bara för att vi människor med olikheter just har olikheter så är vi inte sämre än dem som inte har så fullt måga olikheter som vi med olikheter har, så ska vi inte bli snabbt dömda på förhand som typ värsta idioterna när vi inte ens är det. Vi ska bli behandlad som vilken annan människa som helst. Vi vill också ha lika stor respekt som dem. Glöm aldrig att vi är precis lika värda som vilken annan människa som hälst. Döm också verkligen inte på förhand förens ni har träffat oss. Tro mig de gör verkligen skillnad!

Något jag får leva med resten av livet.

Hittade bilden HÄR!
 
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja för det är så så mycket, liksom det är verkligen så mycket att jag inte vet vart jag ska börja helt enkelt och vissa kommer tycka att jag är löjlig men då får dem faktiskt tycka det. Det är inget lätt jag lever med och jag har dessutom levt med det i ca 2-3 månader om inte mer och jag är så otroligt glad över att jag har fått reda på vad det är. Sen så vet jag inte riktigt om jag orkar leva med detta, men de får jag lära mig att vänja mig vid oavsett.  
 

Att jag inte har vågat erkänna att jag har mått som jag har mått är för att jag inte har vågat erkänna för mig själv eller någon annan att jag har mått så dålig som jag verkligen har gjort. Vilket jag skäms nu över i efterhand. Men ibland har jag inte velat inse att jag har fel, så det var bra att jag fick reda på det nu och inte om något halv år eller ett år.  

 

Men det jag har är något så svårt att jag inte vågar berätta för folk, vill egentligen inte ta emot någon hjälp, men ibland så måste man helt enkelt för att man en gång måste inse att de inte funkar att klara detta själv. Så nu ska jag våga nå ut till er mina läsare.. 

 

Jag lider av stress och det har kommit pga att jag har jobbat för mycket den senaste tiden eller ja överhuvudtaget. Men mest är det sen i somras. Så nu går jag på tabletter för min mage i en månad. Så den 2 november ska jag gå på dessa tabletter. Detta kom lite som en chock för mig, men inget ovanligt. Min ena syster och mamma lider också av stress, så ja det är ärfligt. Så ja jag får helt enkelt leva med det samt hantera de väl så att jag inte blir stressad.  

 

Så ja nu vet ni också läsare. Fick reda på detta den 2 oktober. Så det var inte så längesen jag fick reda på det, så det är väldigt nytt för mig och nu måste jag ta varje dag som den kommer, för annars så blir jag stressad helt enkelt. Jag vet att jag nu måste kämpa med detta resten av mitt liv och jag vet att emellan åt kan det blir tufft. Därför är det viktigt att jag lite då och då har dagar där jag tar hand om mig själv och ser till att jag gör saker som jag tycker om. 

 

Jag vet att jag kommer ha det fruktansvärt kämpigt en tid framöver, men jag vet också att jag har människor runtomkring mig som stöttar mig och vill såklart att jag ska klara mig igenom den svåra situationen jag har hamnat i. Men jag vet också att jag kan klara mig ur den, även om det kan ta sin lilla tid. Men då får det göra de..

 

Det kommer bli en tuff höst, det får jag helt enkelt räkna med. Men jag har min familj, mina fina kollegor och O vid min sida och då vet jag att jag kan klara de mesta. Annars känns allting så meningslöst just nu.. Men det är jobbet som egentligen håller mig uppe, även om det är de som har gjort att jag har fått stress. Fast jag skulle absolut inte ens drömma om att byta mitt jobb som jag har idag eftersom att jag trivs så bra så ser jag ingen anledning till att byta även om situationen är som den är. Jag kommet kunna ta mig igenom detta oavsett. 

 

Tycker att de är så svårt att veta att jag har fått diagnosen, liksom jag trodde att stress var något andra hade och inte jag. Men jag ska inte se svart på detta utan jag får ta det som de är och bita i de sura äpplet o verkligen inse att jag också fått de. Får inte skylla på att de är något andra får och inte jag. Men nu får jag som sagt se att de har drabbat mig också, även om jag inte riktigt vill inse det. 

 

Men jag är så glad att min familj är så stöttande under denna tiden och inte allra minst O, även om han inte kunde närvara fysiskt när jag mådde som sämst så visste jag att jag hade honom vid min sida hela tiden. Han fanns bara ett samtal bort. Så det kändes hur skönt som helst. Han är faktiskt det bästa som har hänt mig, han är så så omtänksam och bryr sig så otroligt mycket om mig. Så fint av honom :) Har nog aldrig träffat någon kille som har/är så mån om mig och vill att jag verkligen ska må bra och det känns så otroligt bra. Han är helt enkelt bäst! 

 

Nu i början av denna jobbiga period så måste jag verkligen ta hänsyn till min hälsa och inte överanstränga mig fullständigt för då kan jag bara må dåligt och måste sjukskrivas. De vill jag verkligen inte. Så nu en längre tid måste jag ha fasta rutiner på jobbet, även om det kan bli rätt så svårt med det. Men jag är så glad att min chef är så stöttande och tänker på mig. Så jag lär får bra med tider eller ja kanske inte allt för mycket, men ändå några så att jag vet att jag kan planera min tid lite bättre. 

 

Jag är absolut inte rädd för att säga till folk att jag lider av stress, utan det är en naturlig del av mig själv just nu. Det är inget man ska blunda för direkt. Detta är ju vad jag har fortmats till som person. Jag ser inte på att jag blir annorlunda bara för att jag har fått en diagnos, andra kanske tycker det, men inte jag. Vet att de inte är lätt med alla diagnoser jag har, dock så är jag inget problem barn med femtioelva olika diagnoser. Utan jag lider då av stress, men jag har även dyslexi och haft de sen vårterminen i nionde klass. Så dyslexi har jag haft i fem år och det är inget som har stört mig så mer än att jag har tappat läsningen lite. Men det kommer tillbaks, de får ta den tid de tar. 

 

Egentligen så borde jag lägga all fokus på mig själv ett tag och inte ta hänsyn till någon annan. Men jag vill inte vara så egoistisk eftersom jag värnar om människorna i min omgivning så vill jag inte vara egocentrisk. Men vissa gånger så är det helt okej, jag blir inte annorlunda för det utan jag är samma person som jag alltid varit kanske med undantag för att jag har förändrats utseende mässigt. Men mitt inre kommer alltid vara desamma. Så döm inte mig bara för att jag har mindre energi än någon annan som inte lider av stress.  

 

Så nu vet ni att jag fått diagnosen stress och de är rätt så vanligt. Men jag vet att de kommer att bli väldigt jobbigt en tid framöver. Som tur är så har jag min familj och fina O vid min sida. Så allting kommer att bli bättre med dem vid min sida. Då klarar jag allting!