Fredag den 30 Oktober 2015

Fin bild jag tog igår :)
 
Idag har jag pratat med en kompis i äver 6 timmar, låter överdrivet. Me ndet var roligt :) Tiden gick iaf lite snabbare. Blev även att jag tog en fika under tiden. Så det var toppen!
 
När jag kom hem från stan så hade jag fått ett papper av min läkare och där stog det att jag skulle gå på en ny atibiotikakur på samma tabletter jag hade gått på innan. Så jobbigt.. Tanken var att jag skulle hämta den imorgon, men min mamma kom på att de är allahelgona imorgon och då har typ inte stan öppet. Så jag fick cykla ner till stan igen. Jag köpte även med mig en kebabtallrik hem, så den sitter jag o äter nu. 
 
För en stund sen så smsa min chef mig om att vi hade vunnit en försäljnings tävling i juni månad och att nu pengarna skulle användas. Det blir laserdome och sen middag på en trevlig restaurang i Malmö. Så det ska bli trevligt och klart att jag följer med :) Kan behöva komma ut. Så vi ska ses utanför vår butik vid halv fem den tjugonde november. Kommer säkert bli trevligt :) Ska försöka att stuva in oss i två bilar så vi slipper åka en massa bilar in. Kul att vi vann en tävling. Känns som att vi aldrig gjort det eller ja så länge som jag har jobbat där. Så jag är en stolt medarbetare för denna butiken :)
 
Nu så ska jag forsätta att äta min kebabtallrik och kolla på Skilda världar. Blir typ att kolla på det resten av kvällen. Orkar inte med så mycket mer. Lagom kväll och kul med något positivt att se fram emot :)

Något jag får leva med resten av livet.

Hittade bilden HÄR!
 
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja för det är så så mycket, liksom det är verkligen så mycket att jag inte vet vart jag ska börja helt enkelt och vissa kommer tycka att jag är löjlig men då får dem faktiskt tycka det. Det är inget lätt jag lever med och jag har dessutom levt med det i ca 2-3 månader om inte mer och jag är så otroligt glad över att jag har fått reda på vad det är. Sen så vet jag inte riktigt om jag orkar leva med detta, men de får jag lära mig att vänja mig vid oavsett.  
 

Att jag inte har vågat erkänna att jag har mått som jag har mått är för att jag inte har vågat erkänna för mig själv eller någon annan att jag har mått så dålig som jag verkligen har gjort. Vilket jag skäms nu över i efterhand. Men ibland har jag inte velat inse att jag har fel, så det var bra att jag fick reda på det nu och inte om något halv år eller ett år.  

 

Men det jag har är något så svårt att jag inte vågar berätta för folk, vill egentligen inte ta emot någon hjälp, men ibland så måste man helt enkelt för att man en gång måste inse att de inte funkar att klara detta själv. Så nu ska jag våga nå ut till er mina läsare.. 

 

Jag lider av stress och det har kommit pga att jag har jobbat för mycket den senaste tiden eller ja överhuvudtaget. Men mest är det sen i somras. Så nu går jag på tabletter för min mage i en månad. Så den 2 november ska jag gå på dessa tabletter. Detta kom lite som en chock för mig, men inget ovanligt. Min ena syster och mamma lider också av stress, så ja det är ärfligt. Så ja jag får helt enkelt leva med det samt hantera de väl så att jag inte blir stressad.  

 

Så ja nu vet ni också läsare. Fick reda på detta den 2 oktober. Så det var inte så längesen jag fick reda på det, så det är väldigt nytt för mig och nu måste jag ta varje dag som den kommer, för annars så blir jag stressad helt enkelt. Jag vet att jag nu måste kämpa med detta resten av mitt liv och jag vet att emellan åt kan det blir tufft. Därför är det viktigt att jag lite då och då har dagar där jag tar hand om mig själv och ser till att jag gör saker som jag tycker om. 

 

Jag vet att jag kommer ha det fruktansvärt kämpigt en tid framöver, men jag vet också att jag har människor runtomkring mig som stöttar mig och vill såklart att jag ska klara mig igenom den svåra situationen jag har hamnat i. Men jag vet också att jag kan klara mig ur den, även om det kan ta sin lilla tid. Men då får det göra de..

 

Det kommer bli en tuff höst, det får jag helt enkelt räkna med. Men jag har min familj, mina fina kollegor och O vid min sida och då vet jag att jag kan klara de mesta. Annars känns allting så meningslöst just nu.. Men det är jobbet som egentligen håller mig uppe, även om det är de som har gjort att jag har fått stress. Fast jag skulle absolut inte ens drömma om att byta mitt jobb som jag har idag eftersom att jag trivs så bra så ser jag ingen anledning till att byta även om situationen är som den är. Jag kommet kunna ta mig igenom detta oavsett. 

 

Tycker att de är så svårt att veta att jag har fått diagnosen, liksom jag trodde att stress var något andra hade och inte jag. Men jag ska inte se svart på detta utan jag får ta det som de är och bita i de sura äpplet o verkligen inse att jag också fått de. Får inte skylla på att de är något andra får och inte jag. Men nu får jag som sagt se att de har drabbat mig också, även om jag inte riktigt vill inse det. 

 

Men jag är så glad att min familj är så stöttande under denna tiden och inte allra minst O, även om han inte kunde närvara fysiskt när jag mådde som sämst så visste jag att jag hade honom vid min sida hela tiden. Han fanns bara ett samtal bort. Så det kändes hur skönt som helst. Han är faktiskt det bästa som har hänt mig, han är så så omtänksam och bryr sig så otroligt mycket om mig. Så fint av honom :) Har nog aldrig träffat någon kille som har/är så mån om mig och vill att jag verkligen ska må bra och det känns så otroligt bra. Han är helt enkelt bäst! 

 

Nu i början av denna jobbiga period så måste jag verkligen ta hänsyn till min hälsa och inte överanstränga mig fullständigt för då kan jag bara må dåligt och måste sjukskrivas. De vill jag verkligen inte. Så nu en längre tid måste jag ha fasta rutiner på jobbet, även om det kan bli rätt så svårt med det. Men jag är så glad att min chef är så stöttande och tänker på mig. Så jag lär får bra med tider eller ja kanske inte allt för mycket, men ändå några så att jag vet att jag kan planera min tid lite bättre. 

 

Jag är absolut inte rädd för att säga till folk att jag lider av stress, utan det är en naturlig del av mig själv just nu. Det är inget man ska blunda för direkt. Detta är ju vad jag har fortmats till som person. Jag ser inte på att jag blir annorlunda bara för att jag har fått en diagnos, andra kanske tycker det, men inte jag. Vet att de inte är lätt med alla diagnoser jag har, dock så är jag inget problem barn med femtioelva olika diagnoser. Utan jag lider då av stress, men jag har även dyslexi och haft de sen vårterminen i nionde klass. Så dyslexi har jag haft i fem år och det är inget som har stört mig så mer än att jag har tappat läsningen lite. Men det kommer tillbaks, de får ta den tid de tar. 

 

Egentligen så borde jag lägga all fokus på mig själv ett tag och inte ta hänsyn till någon annan. Men jag vill inte vara så egoistisk eftersom jag värnar om människorna i min omgivning så vill jag inte vara egocentrisk. Men vissa gånger så är det helt okej, jag blir inte annorlunda för det utan jag är samma person som jag alltid varit kanske med undantag för att jag har förändrats utseende mässigt. Men mitt inre kommer alltid vara desamma. Så döm inte mig bara för att jag har mindre energi än någon annan som inte lider av stress.  

 

Så nu vet ni att jag fått diagnosen stress och de är rätt så vanligt. Men jag vet att de kommer att bli väldigt jobbigt en tid framöver. Som tur är så har jag min familj och fina O vid min sida. Så allting kommer att bli bättre med dem vid min sida. Då klarar jag allting!

Tänk om..

Bild ur mitt arkiv.
 
Jag vetatt i förra inlägget så skrev jag bl.a 4 år i rubriken och anledingen till det är att de skulle ha blivit 4 år med mitt ex idag om vi forfarande hade hållit ihop. Men jag känner mig rätt så glad nu att det inte är så. För just nu är jag väldigt lyckligt lottad med O och kunde inte haft de bättre än vad jag har. Men ändå så kan jag inte låta bli att ge en tanke om hur det kunde ha blivit. 
 
Egentligen så ska man inte tänka tillbaka på sitt förflutna. Men ibland kan jag inte riktigt låta bli. Vi spenderade ändå 2 år av våra liv tillsammans och visst hade vi mycket roligt ihop. Fast allt kunde vara så annorlunda om jag var mer modig till att säga ifrån eller övehuvudtaget säga något. Jag var rätt så tillbakadragen då och om man jämför med nu så är jag mycket bättre på att säga ifrån än då. Så jag är väldigt glad över att jag har utvecklats så mycket på två år. Jag vågar liksom säga till när jag inte tyker att något är bra eller så. Är inte lika blyg som tidigare. Kan ju hända att jag blir blyg ibland, men nu är jag glad att jag har förändrats till något bättre. 
 
Just nu är jag lycklig med O, men just nu så dejatar vi eller vad man ska säga. Vi har inte riktigt satt en stämpel på att vi är ett par. Men vi trivs väldigt bra i varandras sällskap. Han ger mig en trygghet som jag aldrig trodde fanns. Allt känns så otroligt bra och han ger mig även de pirret i magen som gör en sådär löjligt glad. Skulle kuna skriva så så mycket mer, men det skulle ta för lång tid att skriva och dessutom läsa. Jag är iaf väldigt glad att jag har O. Han har förändrat mitt liv till något så mycket bättre som jag nästan aldrig kunde drömma om. 
 
Idag har jag och mitt ex inte så mycket kontakt. Han tycker bara att jag är sur/arg varje gång vi träffas. Så det kvittar vad jag än gör så tycker han det. Men annars är väl relationen mellan oss helt ok. Men den kontakten vi har just nu är typ via snapchat.. Konstigt sätt I know. Annars så ses vi inte som vänner o tar en fika eller så. Den nivån ligger vi inte på och det tycker jag är lite synd. Men det var mycket som gjorde att de blev som det blev. Inget man kan ändra på precis.