Hittade bilden HÄR!

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja för det är så så mycket, liksom det är verkligen så mycket att jag inte vet vart jag ska börja helt enkelt och vissa kommer tycka att jag är löjlig men då får dem faktiskt tycka det. Det är inget lätt jag lever med och jag har dessutom levt med det i ca 2-3 månader om inte mer och jag är så otroligt glad över att jag har fått reda på vad det är. Sen så vet jag inte riktigt om jag orkar leva med detta, men de får jag lära mig att vänja mig vid oavsett.  

 

Att jag inte har vågat erkänna att jag har mått som jag har mått är för att jag inte har vågat erkänna för mig själv eller någon annan att jag har mått så dålig som jag verkligen har gjort. Vilket jag skäms nu över i efterhand. Men ibland har jag inte velat inse att jag har fel, så det var bra att jag fick reda på det nu och inte om något halv år eller ett år.  

 

Men det jag har är något så svårt att jag inte vågar berätta för folk, vill egentligen inte ta emot någon hjälp, men ibland så måste man helt enkelt för att man en gång måste inse att de inte funkar att klara detta själv. Så nu ska jag våga nå ut till er mina läsare.. 

 

Jag lider av stress och det har kommit pga att jag har jobbat för mycket den senaste tiden eller ja överhuvudtaget. Men mest är det sen i somras. Så nu går jag på tabletter för min mage i en månad. Så den 2 november ska jag gå på dessa tabletter. Detta kom lite som en chock för mig, men inget ovanligt. Min ena syster och mamma lider också av stress, så ja det är ärfligt. Så ja jag får helt enkelt leva med det samt hantera de väl så att jag inte blir stressad.  

 

Så ja nu vet ni också läsare. Fick reda på detta den 2 oktober. Så det var inte så längesen jag fick reda på det, så det är väldigt nytt för mig och nu måste jag ta varje dag som den kommer, för annars så blir jag stressad helt enkelt. Jag vet att jag nu måste kämpa med detta resten av mitt liv och jag vet att emellan åt kan det blir tufft. Därför är det viktigt att jag lite då och då har dagar där jag tar hand om mig själv och ser till att jag gör saker som jag tycker om. 

 

Jag vet att jag kommer ha det fruktansvärt kämpigt en tid framöver, men jag vet också att jag har människor runtomkring mig som stöttar mig och vill såklart att jag ska klara mig igenom den svåra situationen jag har hamnat i. Men jag vet också att jag kan klara mig ur den, även om det kan ta sin lilla tid. Men då får det göra de..

 

Det kommer bli en tuff höst, det får jag helt enkelt räkna med. Men jag har min familj, mina fina kollegor och O vid min sida och då vet jag att jag kan klara de mesta. Annars känns allting så meningslöst just nu.. Men det är jobbet som egentligen håller mig uppe, även om det är de som har gjort att jag har fått stress. Fast jag skulle absolut inte ens drömma om att byta mitt jobb som jag har idag eftersom att jag trivs så bra så ser jag ingen anledning till att byta även om situationen är som den är. Jag kommet kunna ta mig igenom detta oavsett. 

 

Tycker att de är så svårt att veta att jag har fått diagnosen, liksom jag trodde att stress var något andra hade och inte jag. Men jag ska inte se svart på detta utan jag får ta det som de är och bita i de sura äpplet o verkligen inse att jag också fått de. Får inte skylla på att de är något andra får och inte jag. Men nu får jag som sagt se att de har drabbat mig också, även om jag inte riktigt vill inse det. 

 

Men jag är så glad att min familj är så stöttande under denna tiden och inte allra minst O, även om han inte kunde närvara fysiskt när jag mådde som sämst så visste jag att jag hade honom vid min sida hela tiden. Han fanns bara ett samtal bort. Så det kändes hur skönt som helst. Han är faktiskt det bästa som har hänt mig, han är så så omtänksam och bryr sig så otroligt mycket om mig. Så fint av honom :) Har nog aldrig träffat någon kille som har/är så mån om mig och vill att jag verkligen ska må bra och det känns så otroligt bra. Han är helt enkelt bäst! 

 

Nu i början av denna jobbiga period så måste jag verkligen ta hänsyn till min hälsa och inte överanstränga mig fullständigt för då kan jag bara må dåligt och måste sjukskrivas. De vill jag verkligen inte. Så nu en längre tid måste jag ha fasta rutiner på jobbet, även om det kan bli rätt så svårt med det. Men jag är så glad att min chef är så stöttande och tänker på mig. Så jag lär får bra med tider eller ja kanske inte allt för mycket, men ändå några så att jag vet att jag kan planera min tid lite bättre. 

 

Jag är absolut inte rädd för att säga till folk att jag lider av stress, utan det är en naturlig del av mig själv just nu. Det är inget man ska blunda för direkt. Detta är ju vad jag har fortmats till som person. Jag ser inte på att jag blir annorlunda bara för att jag har fått en diagnos, andra kanske tycker det, men inte jag. Vet att de inte är lätt med alla diagnoser jag har, dock så är jag inget problem barn med femtioelva olika diagnoser. Utan jag lider då av stress, men jag har även dyslexi och haft de sen vårterminen i nionde klass. Så dyslexi har jag haft i fem år och det är inget som har stört mig så mer än att jag har tappat läsningen lite. Men det kommer tillbaks, de får ta den tid de tar. 

 

Egentligen så borde jag lägga all fokus på mig själv ett tag och inte ta hänsyn till någon annan. Men jag vill inte vara så egoistisk eftersom jag värnar om människorna i min omgivning så vill jag inte vara egocentrisk. Men vissa gånger så är det helt okej, jag blir inte annorlunda för det utan jag är samma person som jag alltid varit kanske med undantag för att jag har förändrats utseende mässigt. Men mitt inre kommer alltid vara desamma. Så döm inte mig bara för att jag har mindre energi än någon annan som inte lider av stress.  

 

Så nu vet ni att jag fått diagnosen stress och de är rätt så vanligt. Men jag vet att de kommer att bli väldigt jobbigt en tid framöver. Som tur är så har jag min familj och fina O vid min sida. Så allting kommer att bli bättre med dem vid min sida. Då klarar jag allting!