Jag har aldrig någonsin sagt att de är lätt att leva idagens samhälle som så många tror att det är. Man födds inte för att man sen ska tro att de är lätt att glida sig igenom livet på ett bananskal utan för att man ska kämpa sig igenom livet med en gnutta blod, svett och tårar. Ibland får de helt enkelt vara lite svårt för att de sen ska känas att det är lätt vissa stunder. 

 

Visst jag är inte perfekt jämt, men jag försöker leva mitt liv så gott de går i den mån jag kan. Jag föddes tre veckor förtidigt och jag hade inte överlevt om jag inte hade fått göra en operation via buken. Så jag är glad att jag sitter här idag och kan stolt säga att jag överlevde med bravur. Jag hade problem med mina njurar fram tills jag kanske vara 3-4 år, minns inte eftersom mina föräldrar har fått berätta en hel del för mig. Men jag är så glad att veta att jag överlevde min svåra sjukperiod i mina yngre dagar. Är så glad för alla människor jag har fått träffa i mitt liv och jag är glad över att jag har fått lära mig så otroligt mycket. 

 

Men det har inte alltid varit så lätt att leva mitt liv eller ja de inte alltid lätt alla gånger för någon. Vissa har de smäre och andra lite bättre. Jag drog typ nitlotten och fick det lite tuffare i mitt liv. När jag gick i sjunde klass så förstod min pappa typ att jag hade problem med dyslexi, liksom att de gick lite långsammare för mig och jag tog inte in informationen som jag skulle osv. Han hade en kamp med varje rektor varje år på vår skola. Jag gick på Kunskapsskolan i Trellborg där jag bor. Det var ingen lätt period. Liksom skolan vägrade typ att ta tag i att jag skulle få göra ett dyslexi test, vilket pappa blev rätt så förbannad över. Jag fick inte ens någon stödundervisning bara för att min mentor sa att skolan inte hade resurser till det och då sa min pappa att de är varje skolas skyldighet att ha de. Blev iaf en massa tjafs hit och dit utan några som helst större resultat. 

 

Till slut på vårterminen 2010 i nionde klass så fick jag göra en dyslexi utredning och den visade sig att jag hade en form av dyslexi. Så det visade sigg att min pappa hade haft rätt i nästan tre år. Det är helt stört att de kunde få gå så lång tid innan jag fick reda på hur det låg till. Sen så har de gjort att jag har svårt att koncentrerar mig. Jag älskar att läsa böcker, men jag har svårt för att koncentrera mig i mer än typ fem-tio minuter vilket är väldigt synd eftersom jag verkligen älskar att läsa böcker. 

 

Men nu fem år senare så sitter jag här och har klarat mig igenom gymnasiet med otroligt fina och stöttande lärare. Är så glad att jag hann gör dyslexi utredningen innan gymnasiet. För då hade jag kanske inte fått den samma hjälp som jag verkligen fick. Så jag är evigt tacksam för det :)

 

Nu så blickar jag framåt mot nya mål i mitt liv. Jag har ett jobb som jag älskar att gå till, trots att jag är sjukskriven just nu så tycker jag ändå om mitt jobb och strävar efter att komma tillbaka snart igen när min sjukskriving är klar. Men de mål jag har högst på listan nu är att få mitt körkort en vacker dag. Jag har inte börjat på någon körskola än, men det kommer när de kommer. Får ta den tid de behöver. Men det värsta jag hatar med detta körkort är all teori. Den kan suga min balle. Vet att jag inte ska skylla på min dyslexi i detta, men jag gör det ändå. Men en dag ska jag f-n ha mitt körkort i handen och känna mig stolt att jag har klarat det och sen senare i livet ska jag ha mig en mini cooper, så så fina :)

 

Bara för att vi människor med olikheter just har olikheter så är vi inte sämre än dem som inte har så fullt måga olikheter som vi med olikheter har, så ska vi inte bli snabbt dömda på förhand som typ värsta idioterna när vi inte ens är det. Vi ska bli behandlad som vilken annan människa som helst. Vi vill också ha lika stor respekt som dem. Glöm aldrig att vi är precis lika värda som vilken annan människa som hälst. Döm också verkligen inte på förhand förens ni har träffat oss. Tro mig de gör verkligen skillnad!